Vildcheyernaa ♥

-

Jag kunde inte så mycket, och han ville knappt aldrig komma i hagen, när vi red på paddocken så kunde han få för sig att skygga för en sten, han vägrade alltid på hinder, t.o.m på cavaletti och kunde bara galoppera upp till stallet, jag hade noll kontroll.

Det gick iallafall så sjukt dålig, jag fick inte rida han själv och så ett tag. Den enda gången det gick bra för mig och Brunte var när Annie hade ridlektion för oss och då gick det inte ens bra, haha!

Vi kunde inte rida ut i skogen för han vägrade gå ensam ut i skogen och så.

Efter att jag trillat av en gång och han råkade sparka mig i ansiktet, så blev jag rädd för honom. När jag satte mig på hans rygg så blev jag rädd och började darra och lite så.

Men sen så ah, jag sa till mig själv att Brunte var min bästa vän så jag hoppade upp barbacka och galopperade runt, och ah efter det gick faktiskt min rädsla över. ;)

På vintern där red jag typ nästan aldrig, borstade bara honom och så. Sen en gång den vintern så bestämde jag mig för att vi skulle klara oss förbi allt det, och ah jag kunde rida honom i paddocken, inte ute i skogen men i paddocken och det var en bra början.

Så vi började rida där, han slutade vägra på hinderna och vi kämpade oss uppåt!

Sen ah, vi kom väldigt nära varandra, jag började med trixträning, t.ex. lärde han några trix och släppte honom helt lös, och meningen var att han skulle följa efter mig..

Det gjorde han också, som en liten hundvalp, i både skritt, trav och galopp.

Jag släppte honom helt enkelt lös på en äng och så sprang vi runt där, ibland hoppade jag upp och bara red runt utan någonting och ah, vi började rida ut lite med lösgrimma.

Fick kommentar av ägarna bara;

Sen kom vi till den tiden jag var fast besluten att få ut honom i skogen.

Det fick jag också! En dag så stod vi där ute, länge.. Jag väntade ut honom och sen gick han, och så fortsatte det så, bättre och bättre. Då var vi på topp, vi hoppade, red dressyr, kunde rida ut i skogen och innan dess var vi på en Clear Round då. Haha, okej jag flög av på första hindret och ah det gick inte bra, men vi kom runt iallafall.

Sen åkte jag till Thailand och var borta i 2 veckor. När jag kom tillbaka vägrade han gå tillbaka i skogen.

Det var liksom, som att allt vi gjort hade förstörts.

Sen kommer vi till den jobbiga delen.

Jag var tvungen att lämna honom p.g.a saker jag inte kan säga här, men ah så var det.

Och, alltså shit jag trodde seriöst jag skulle dö.. Det gjorde så jäävla ont i hjärtat.

Jag grät så sjukt mycket om kvällarna, på nätterna.. Och ah.

Minns sista gången jag kramade om honom, jag kunde ridit honom en liten sväng, men jag vågade faktiskt inte. Jag var inte säker på om jag skulle kunna lämna honom då.

Nu har det gått lite över 5 månader sen, och jag ser honom bara ibland då jag rider förbi. Jag tänker på honom varje dag och det lär jag väl alltid göra.

Det gör fortfarande ont i mig men inte på samma sätt, jag är glad för det vi hade..

Men ingen kommer någonsin ta Bruntes plats, han var som en bästa vän och han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta.

Jag älskar dig Brunte. <3